Lördagen den 19 oktober 2019 - klockan 10:09

Arnes Punkiga 70-tal


Niklas Wennergren 2018-12-11

Arne Wickander. Once a punk,always a punk.
Bild:Johnnie Wickander
Arne Wickander. Once a punk,always a punk.

Arne var en av få punkare med en instamatickamera ständigt i handen så mycket finns på bild.
Bild:Johnnie Wickander
Arne var en av få punkare med en instamatickamera ständigt i handen så mycket finns på bild.

Arne Wickander var 17år, när punken slog till över världen. Han hade också förmånen att ha egen lägenhet på Sikvägen, som kunde bli lite av ett nav för punkscenen i Tyresö i slutet på 70-talet.

-  Idag förstår man ju varför de övriga hyresgästerna gick runt med listor för att få en vräkt, skrattar Arne.

Nyligen släppte Arne boken Den tredje punkarn och som titeln indikerar var Arne inte riktigt först med att vara punkare i Tyresö.

-  Nej och det får man inte heller riktigt svar på i boken, men det kan nog ha varit Bosse Löthén.

Mycket tyder på det, men det är ju inte riktigt poängen med boken.

Boken kretsar kring lösa minnen och anekdoter från fester, skivinköp, snatterier på Domus, eller Kondomus som Wickander konsekvent kallar detta varuhus, och besök på Handens polisstation. Den är förvisso skriven på svenska men kanske en mer korrekt beteckning på språket är nog att Wickander skrivit den på ren punk. Arne använder versaler och skriver det mesta i talspråk, vilket gör att boken får en ruffig och punkig attityd. Vissa har jag förstått anser att det är lite jobbigt med att det inte är några versaler i inledningarna av meningarna men Arne förklarar det på sitt lugna sätt:

-  Jo det är versaler när poliser talar. Inte när vi vanliga personer pratar.

Det ger boken en ytterligare dimension. Att den skrivande är i underläge för det vet varenda förortsunge, att underläge det var vi i. 1978 var vi mer i underläge än någonsin.

Bokens inledning är smått genial när Wickander via bibelns skapelseberättelse berättar hur Bollmora blev till. ”Alla dagar skulle vara måndagar…” Det är nog något som varenda förortsunge skulle kunna skriva under på, som upplevde Bollmora på den tiden.

Mycket av boken handlar om tristess, och hur mycket av ungdomen som spenderades vid busshållplatser. Det faktum att man också fick en hel del stryk om man hade kort färgat hår och bondagebyxor är vardagsmat i Wickanders bok.

-  Jag vill skriva om det som var kul, och det som inte var så kul vill jag skriva om som att det var kul, resten skiter jag i, förklarar Arne på sitt rätt framma sätt.

-  Mycket handlade om att ta sig till plats A till plats B och att man inte ville till plats C som oftast var Handens polisstation.

Och där finns ju en av bokens mest komiska anekdoter när Wickander, som enligt han själv, var helt, eller åtminstone relativt, oskyldig fick träffa ordningsmakten i Haninge Kommun en sen kväll.

Hur kom det sig att det blev en bok?

-  Jag satt i en trädgård på Madagaskar och jag hade feber och hade för första gången på väldigt länge, ingenting att göra. Jag började tänka på sådana saker som att vad det var som fick en att bli punkare.

Det man kan säga om boken är att, även om det inte är ett mästerverk i Sartres anda så är det en av få beskrivningar på hur det var att växa upp i Bollmora. Idag, 30 år senare när vi har en inglasad galleria så är det svårt att förstå att Bollmora Centrum var en väldigt hård plats. En plats där man både kunde handla skjutvapen och tunga droger och att man hade bortåt 500 registrerade missbrukare.

Arne Wickanders bok, är enligt min mening, en otroligt viktig del av förortshistorien som ännu inte beskrivits i bokform, och som det heller inte talas så mycket om. Att den här delen av Stockholm både var omtalad och fruktad, är ju inte något som man skryter med i mediala sammanhang. Vad som är däremot är positivt, är att del två redan är på väg och att alla Tyresöbarn med föräldrar eller mor och farföräldrar på 50+ redan här hittar den perfekta julklappen.

Niklas Wennergren


Skriv ut



Mest lästa

Nytt nummer av Tyresö nyheter